Det medeltida gatunätet med sina smala gator och gränder, små tomter och hus med gaveln åt gatan fick sin form successivt och utifrån naturliga förutsättningar. Till exempel gångstråken från Stortorget till hamnarna eller längs stadsmuren som löpte mellan Västerlånggatan och Prästgatan. Området vid Stora och Lilla Nygatan utgör en tydlig kontrast till de i övrigt oregelbundna kvarteren i det inre av Gamla Stan. Stora och kvadratiska kvarter dominerade västra delen av Stadsholmen när borgare och adelsmän byggde och lät uppföra nya hus i området efter en brand år 1625. Gatunätet fick större dimensioner och var organiserat som ett rutnät efter antika förebilder vilket var modernt i Sverige från 1600-talets början och framåt. Den nya stadsplanen ritades, stakades ut och anlades på ett organiserat sätt av nya yrkesmän som arkitekter och lantmätare. Handelshus och magasin började under 1600-talet ersättas med stadspalats och ämbetsverk. Ur det medeltida byggnadsmyllret reste sig Tyska kyrkans torn.

En mönsterplan av SJ: s chefsarkitekt Adolf Edelsvärd var utgångspunkten för planeringen av området framför stadens viktigaste byggnad – järnvägsstationen. Utan järnvägen ingen stad. Stationsbyggnaden fungerade som fond för esplanaden, den trädplanterade gatan mellan stationen och Stortorget. Genom sin placering fick stationen en monumental framtoning och kunde därför jämställas med andra viktiga offentliga byggnader som stadshus, bibliotek och teatrar. Såväl järnvägsstationen som dess omgivning gavs ett värdigt utseende med harmoniska proportioner avpassade efter tomternas och byggnadernas små mått. Den intima skalan förändrades genom 1960-talets centrumbildning då kvarter sanerades. Området förtätades genom höghus och tillgängligheten till centrum förbättrades genom fler parkeringsplatser.

Stjärnplatsen med sin cirkelrunda form och sina utstrålande gator, utformad efter platsbildningar i framför allt Paris, var högsta mode under 1800-talets sista decennier. Trädplanterade platser och gator, såsom avenyer och esplanader, tillfredställde borgerlighetens behov av promenadplatser liksom samhällets krav på hygien, ändamålsenlighet och skönhet. Grönskan bidrog inte bara till skugga och svalka utan förstärkte också brandskyddet. Den kraftiga inflyttningen till huvudstaden medförde sanitära problem liksom bostadsbrist. Byggnadsstadgan från 1874 bestämde hur stor del av tomten som fick bebyggas och gatubredd i förhållande till hushöjd. Resultatet blev djupa hus med små gårdar samt femvåningshus längs de bredaste gatorna och trevåningshus längs de smalaste. De nya breda gatorna och de stora platserna förde in ljus och luft och längs gatusträckningarna kunde vatten- och avloppsrör anläggas. Privata byggherrar uppförde bostadshus, ibland på spekulation, med lägenheter för uthyrning, finare mot gatan och sämre i gårdshus och längs smala gator.

Kyrkan på sin höga klippa avtecknade sig som en krona i stadslandskapet - ett populärt motiv under 1900-talets första decennier. Den pittoreska effekten av kyrkosiluetten och kyrkans monumentalitet stod i kontrast till de omgivande kvarterens intima skala och rustika karaktär. Arkitekternas nyvunna intresse för den medeltida staden märktes i både den terränganpassade stadsplanen och byggnaderna i mörkt tegel som genom tegelmönster och materialverkan skapade dekorativa effekter. Gatorna gjordes åter smala och krökar skapade oväntade vyer in i trädgårdar och mot fondmotiv som praktgavlar och burspråk samt utblickar över staden. Stadsrummet kan liknas vid ett allkonstverk i vilket skala, detaljer, material, gatunät och tomtstorlek samverkar.

Radhus, parhus, enfamiljshus och flerfamiljshus, för uthyrning eller som egnahem blandades i stadsplanen ritad av arkitekt Per Olof Hallman. Detta skiljde trädgårdsstaden från många andra samtida småhusområden. Hallman placerade husen glest och mitt på tomterna för att dessa skulle kunna bäddas in i grönska. Trästugorna blev små, ekonomiskt anpassade efter de arbetarfamiljer som avsågs bosätta sig i området. Husen rödmålades enligt tidens allmogeinspirerade ideal och försågs med vita knutar och fönsteromfattningar. Gatorna lades i oregelbundna mönster som följde naturens förutsättningar och utformades olika beroende av trafikens karaktär. I den nya stadsdelen uppfördes också kyrka och skola, dock i en mer monumental stil för att skilja ut dem från bostadsbebyggelsen. Området låg en bit ut från stadens centrum och boende tog spårvagnen till och från stadens centrum och jobbet. Spårvägen var en förutsättning för en utbyggnad av staden som expanderade utanför tullarna i början av 1900-talet i anslutning till spårvägsnätet.

Politiker, arkitekter och flera kulturpersonligheter ansåg i början av 1900-talet att det självägda hemmet var den ideala bostaden för barnfamiljen som uppmuntrades på olika sätt av Stockholms stad att bygga själv. Med hjälp av kommunala lån och eget arbete kunde den blivande husägaren slippa betala kontantinsats. I likhet med trädgårdsstäderna ställdes dock krav på husägarna vilka skulle, förutom att ha en inkomst på maximalt 3000-5000 kronor, kunna intyga sin skötsamhet. Målsättningen var att skapa mönstersamhällen med både moraliskt felfria invånare och estetisk kvalitet. Husen uppfördes i enlighet med olika typritningar. Väggar, tak och vissa detaljer var förtillverkade vilket underlättade uppförandet av husen. Kommunen hjälpte också till med praktiska råd och verktyg. Småstugorna placerades nära vägen vilket ramade in gaturummet och gav en småstadskänsla. De kubiska volymerna med sadeltak och ljust målade träfasader i olika nyanser bidrog till variation inom ett tema. Planens regelbundenhet och ordnade bebyggelse bildade motsats till de bevarade bergspartierna.

För bästa tänkbara ljus- och luftförhållanden utvecklade arkitekt Hakon Ahlberg och byggmästare Olle Engqvist ett mycket smalt lamellhus, det så kallade smalhuset. Lägenheterna blev på detta vis genomgående med fönster åt två väderstreck. Av ekonomiska skäl gjordes husen långa och för att slippa hiss, endast tre våningar höga. Lamellhusen placerades i parallella rader i öst-västlig riktning i den södervända sluttningen. Detta var ett medvetet brott mot kvartersstadens rutnätsplan, vilken arkitekterna ansågs ge mörka och ohygieniska lägenheter och gårdar. Avståndet mellan husen och husens höjd är beräknat utifrån solljusets vinklar vid olika tidpunkter på dagen och året. Funktionalismens rationella arbetsmetoder styrde såväl husens orientering och utformning som arbetssätt, t ex seriebyggdes området med arbetslag som utförde samma moment på varje huslänga., vilket rationaliserade byggprocessen. Också byggnadsvolymer och detaljer var upprepade och förenklade. De långa liggande huskropparna med flacka pulpettak och samtliga fönster i liv med de ljusputsade fasaderna blev både kritiserade och förlöjligade för sin långt drivna enkelhet när de stod färdiga.

Punkthusets fördelar gjorde detta mycket populärt under 1940-och 1950-talen. Byggnadstypen var ekonomisk med endast ett trapphus och gav goda ljusförhållanden genom lägenheternas möjligheter till ljus från två håll. Det var också genom sin ytsnålhet lätt att anpassa till kuperad terräng. Danviksklippans 8-9 våningar höga hus med sina spetsiga tälttak betonade nivåskillnader och utgjorde ett karaktäristiskt inslag i stadsbilden. Byggnaderna placerades som en krans på klippans krön och en central gård bildades. Hus i park var ett ideal som eftersträvades efter andra världskriget och landskapet runt om och mellan byggnaderna gavs medvetet en form som påminner om naturen i Stockholmsområdet. Områdets rustika prägel med traditionella inslag, skapades genom den slingrande gatan, fasadernas fina modulering, volymernas avfasade hörn, mättade färger i rött, grönt, ockra och brunt samt vita fönsteromfattningar.

Plan- och byggnormer organiserade i detalj södra delen av Järvafältet. Planstandard 65 reglerade och standardiserade allt från lägenheternas planering och standard, andel grönytor, avstånd mellan parkering och ytterdörr till gatornas utformning. En långtgående industrialisering, med stora förtillverkade byggelement i armerad betong och långa raka kranbanor, banade vägen för begreppet ”produktionsanpassad projektering” och påverkade såväl stadsplan som arkitektur. Tillverkningsmetod och även tidens ideal gav upphov till enkla volymer med ett begränsat antal balkongsorter, portar och fönsterslag och med ensartade fasadmaterial. Gatunätet är strikt och rätvinkligt och trafikslagen delades normenligt upp på lika vägtyper. Genom nedsänkta körvägar delades området upp i tydliga enklaver vilka bands samman med broar för gående. Resultatet utmärktes av repetition, enhetlighet, storskalighet och även viss monumentalitet.

1960- och 1970-talens villor var liksom tidens flerfamiljshus, ofta byggda med standardiserade och förtillverkade byggnadselement. Villorna radades upp på åkrar och ängar utifrån ett rätvinkligt och för olika trafikslag och hastigheter uppdelat gatunät. Säckgator ledde fram till det egna huset men var för andra återvändsgränder. Matargator ledde runt bostadsområdena och delade upp dessa i tydliga enheter. Husen låg indragna från gatan och det fanns parkering på de stora tomterna. På en gata låg gaveln mot gatan, på en annan långsidan. På detta sätt skapades viss variation. Höga, stora tak och indragna balkonger på gavlarna bröt med den traditionella småstadens skala och karaktär. Träfasaden målades i mörka färger eller ersattes med industritillverkat rött eller vitt tegel. Upprepning och enformighet utmärkte rekordårens småhusdröm. För många familjer blev det ekonomiskt möjligt att bosätta sig i en villa och många flyttade från miljonprogrammets flerfamiljshusområden, där många lägenheter redan stod tomma. Småhusmattans stora utbredning försvårade tillgången till butiker och kommunal service. Beroendet av den egna bilen blev stor.

Stenstadens täthet med dess slutna kvarter, rätvinklighet och symmetri upplevde en renässans bland stadsplanerare och arkitekter under 1900-talets sista decennier. Platskänsla och variationsrikedom efterfrågades som en reaktion på miljonprogrammets öppna lamellplan och strikt upprepade byggnadsvolymer. På ett gammalt flygfält i södra Stockholm uppfördes en hel stadsdel utifrån rutnätssstadens principer. Kvarteren var kringbyggda men något oregelbundna med stora öppningar för rymd och utblickar. Längs den planterade huvudgatan, Skarpnäcks allé, inrättades butiker, caféer och Folkets hus med sitt bibliotek för att ge området ett rikt folkliv och stadsmässighet. Samtliga byggnader fick röda tegelfasader vilket utseendemässigt höll området samman. Folkets hus målades i en avvikande färg för att markera centrum. Ett fåtal höghus fick sticka upp som accenter och bidrog till en rik takarkitektur. Omväxling skapades genom balkonger, burspråk, gavlar, olika takfall och grönskade gårdar med lockande öppningar mot omgivande kvarter.

Kundorientering och ett historiskt förankrat formspråk ersatte under 1980- och 1990-talen miljonprogrammets standardiserade lägenheter och bostadsområden. Vattennära flerfamiljshus blev ett attraktivt alternativ då kajer och hamnområden frigjordes från industri- och rederiverksamhet. Rymliga lägenheter med hög standard och sjöutsikt blev områdets kännetecken. Kajkanten blev bilfri och inbjöd till promenader. Huskropparna förmedlade övergången mellan stenstaden och vattenrummet genom öppenhet mot kajkanten och stora portaler och öppningar i de annars slutna kvarteren mot norr. Vattenfronten utmärktes av upprepning och volymerna fick en vertikal prägel. Släktskapen med Norr Mälarstrand var påfallande. En lätthet och viss elegans utmärkte byggnaderna som hämtat motiv och färgsättning från funktionalismens och 1920-talsklassicismens arkitektur. Pelare, stora glaspartier och flacka tak och hörnbalkonger mot vattnet blev karaktäristiska inslag i miljön.

Boka en stadsplanevisning

Vill du veta mer om stadsplanering i Sverige? Boka en särskild visning. >Läs mer