Helldén + Baertling = Estetiska rum
Samverkan mellan arkitektur och konst är högaktuell i mitten av 1900-talet. Idéerna ligger i tiden och både arkitekter och konstnärer söker nya uttryck och samarbetsformer.
Helldén + Baertling
Arkitekten David Helldén och konstnären Olle Bærtling för utvecklingen ett steg längre genom att utan reservationer mötas på lika villkor, vilket genererar en av 1900-talets konstnärligt mest fullödiga interiörer – entréhallen i första höghuset i Hötorgscity.
Arkitekten David Helldén
Efter några års arbete i Malmö engageras Helldén efter kriget av dåvarande stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius för att leda ett kontor som ska utarbeta en ny stadsplan för Nedre Norrmalm. Året efter presenteras planen med de fem höghusen, Sergelgatan och en ny stor platsbildning, det som ska bli Sergels torg.
Entréhallen i första Hötorgshuset
Samarbetet mellan Helldén och Bærtling börjar 1954 i och med skapandet av entréhallen i det första Hötorgshuset. När Bærtling kommer in i arbetet var rummets grundform i stort sett given. Den arbetsmodell som presenteras året efter innebär dock något påtagligt annat. Först 1960, efter flera förslag, är entrén färdig. Med projektet förverkligar Helldén och Bærtling fullt ut en gemensam vision om ett rum där arkitekturens och måleriets utryck integreras till oskiljaktighet.
Sergels Torg
David Helldén är också huvudansvarig för den arkitektoniska utformningen av Sergels Torg. Den slutliga lösningen ligger klar 1960 och då har torgets mittparti fått formen av en superelips, skapad av Piet Hein.
Bærtling gör ett förslag till skulptur för platsen och Helldén argumenterar för att han ska bjudas in i tävlingen om utsmyckning av torget. Istället vinner en annan av Helldéns vänner, Edvin Öhrström med förslaget “Kristall-vertikal-accent i glas och stål” som uppförs 1974. En viktig del av det slutgiltiga konceptet för torget är det svart-vita triangelmönstret, som Helldéns medarbetare Jörgen Kjærgaard konstruerat med utgångspunkt i den lägre nivåns höjdkurvor.
Stockholms universitet, Frescati
Efter en krånglig tävlingsprocess anlitas David Helldén 1962 som huvudarkitekt för det nya universitetsområdet i Frescati. Helldén har stora planer för området och involverar Bærtling i arbetet, bland annat för att skapa en aula. Det enda som slutligen uppförs i Frescati i överensstämmelse med Helldéns intentioner är det sk Södra huset, som egentligen utgörs av sex höghus förbundna med en låg kommunikationslänga. Helldén och Bærtling utarbetar en plan för utsmyckning av anläggningens publika delar med nonfigurativ konst.
Anmärkningsvärt är att Helldén och Bærtling nu argumenterar för att arkitektur och konst inte ska integreras totalt. De tio dukar som Bærtling bidrar med väljs därför ut bland redan utförda verk. Bærtlings konst ses dock med oblida ögon, pressen hänger ut honom och studenterna vandaliserar flera av dukarna. Konstprogrammet skjuts i sank och fullföljs aldrig.
Efter Frescati
Den svidande kritiken mot Frescati bidrar starkt till att uppdragen sinar. Helldén fortsätter dock att tävla med okuvlig entusiasm och under 1980-talet presterar han intressanta förslag för bl.a. Södra stationsområdet och Vasamuseet i Stockholm.
Olle Bærtling återanvänder sitt och David Helldéns aulakoncept i ett spektakulärt projekt som han 1978 utarbetar tillsammans med den tyska arkitekten Gerd Fesel och konstnären Axel Knipschild. I Düsseldorf ska ”aulan” fungera som parlamentsbyggnad för delstaten Nordrhein-Westfalen. Projektet kommer dock aldrig till utförande.