Per Friberg (född 1920) har sedan 1950-talet varit en framträdande gestalt på den skånska arkitekturscenen. I många år var han verksam som professor och lärare vid utbildningen för landskapsarkitekter vid Alnarp. Och hans verkförteckning tar upp mer än 700 rubriker, vilket säger en del om hans popularitet. Uppdragen har varit mångskiftande: stora landskapsgestaltningar, bostadsområden, villaträdgårdar, begravningsplatser, sommarstugor och till och med kraftledningsstolpar! I sina bästa arbeten skapar Per Friberg tveklöst stor arkitektur, där den stora gesten och det accentuerade växelspelet mellan natur och artefakt är hans speciella kännetecken. Foto: Åke E:son Lindman
Per Friberg
Fribergs intresse för trädgårdar väcktes tidigt. Pappan var trädgårdsdirektör och det fanns en handelsträdgårdsrörelse att ta hand om. Men någon egentlig trädgårdsarkitektutbildning fanns inte i Sverige i början av 1940-talet så Friberg sökte och kom in på KTH. Där han fick chansen att utveckla sig inom både inom husbyggnad och landskapsarkitektur. Efter en studieresa till Danmark bestämde han sig för att fortsätta sina studier på Kunstakademien i Köpenhamn. De fem åren i Danmark kom att prägla Friberg som arkitekt.
Den egna trädgården i Bjerred får en speciell karaktär genom sammanförandet av klippta och vildväxande delar. Alla byggda element är bevuxna med vildvin och murgröna vilket för grönskan ännu rikare.
Per Fribergs mest uppmärksammade hus är byggda i trä och är alla enkla i uttrycket. På bilden högst upp visas det egna sommarhuset Ljunghusen från 1960. Huset, som ligger på Falsterbonäset, står på plintar en meter över marken. Det ursprungliga huset består av ett rum med glasade väggar på tre sidor och en bakre vägg med skåp för förvaring, utfällbara sängar och köksinredning. Senare har ytterligare ett hus byggts som sammanbinds med det ursprungliga med träbryggor.
Per Friberg har genom hela sin verksamhet återkommit till att uppgiften att formge begravningsplatser. Det rörliga vattnet som symbol använder Friberg i två griftegårdar från 1970 –talet, Augerum och
Görväln. Här ser vi vattnets väg nedför sluttningen mot kapellanläggningen.
Ur artikel av Karin Winter i Arkitektur 1992:4.